Kraftsamling för klimatet

 48 ordföranden i kommunstyrelser från hela landet signerade i december 2024 Klimatkontrakt 2030 med sex statliga myndigheter – en kraftsamling för klimatomställningen

Städers yta upptar 3 procent av jordens yta, men städer svarar för över 70 procent av klimatutsläppen. Därför har städer/kommuner en avgörande roll i klimatomställningen.

Det är utgångspunkten för Vinnovas program Viable Cities. Detta program etablerades 2017 och i vars styrelse jag under några år var ordförande. Från början var arbetet upplagt på traditionellt vis – utlysningar av pengar till många små innovationsprojekt för klimatomställning.

Men vi fick snart anledning att tänka om. Programchefen Olga Kordas, min styrelsekollega Mikael Anneroth från Ericsson och jag for våren 2018 till Bryssel för att få veta vad man hade för tankar, när man nu höll på att utforma EU:s nästa forsknings- och innovationsprogram, Horizon Europe.

Vi fick del av en självkritisk analys av det pågående programmet. Vi fick veta att detta program, det största i världen, inte hade några stora systemförändrande effekter. Med andra ord: det åstadkom öar av förändring i ett hav i stiltje. Det dög inte som politik för vår tids mest utmanande uppgift – klimatomställningen.

Den självkritiska analysen hade lett fram till en idé om ett helt nytt sätt att arbeta. EU-kommissionen ville satsa på ”missioner” i stället för projekt: stora systemförändrande missioner i stället för många små projekt. Det var en brittisk ekonom, Mariana Mazzucato, som svarade för analys och underlag. Hon använde det amerikanska Apollo-programmet för att illustrera vad en ”mission” kunde innebära. Det programmet hade haft som mål att sända en människa till månen och tillbaka. För en sådan väldig uppgift måste forskning, industri, försvar, finans och många andra intressen samverka. För det krävdes nya former av organisation, ledning och styrning, dvs governance. Det var så Apollo-programmet hade byggts upp, fungerat och lyckats.

Det var den lärdomen som vi tog med oss hem. Det behövdes en ny form av governance som kunde ge kraft åt städernas arbete med klimatomställningen. Men hur? Vad sätter man i stället för den traditionella modellen, där många myndigheter finansierar projekt, som hamnar långt ner i den kommunala organisationen. Hur engagerar man de politiska ledningarna att ta ett samlat grepp?

Den idé som vi kom fram till kallade vi till en början ”KSO-kontrakt”, det vill säga ett kontrakt som skulle undertecknas av kommunstyrelsens ordförande, KSO, för att tydliggöra vem som skulle vara den drivande kraften. Så småningom ändrade vi namnet till Klimatkontrakt 2030 för att markera vad vi siktade på. Det skulle vara ett kontrakt mellan staten å ena sidan och kommunen å den andra. Med ömsesidiga åtaganden som skulle komma att uppdateras varje år.

Olga Kordas och jag gjorde en rundresa till nio kommuner, presenterade idén och fick ett mycket positivt gensvar. Vi kunde nu lägga upp en plan för att under 2020 arbeta fram sådana kontrakt med Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Umeå, Uppsala, Järfälla och Enköping.

Parallellt med det sjösatte EU-kommissionen en Mission Board on Climate Neutral and Smart Cities, i vilken jag blev en av de 15 ledamöterna. EU-kommissionen ville med denna styrelse konkretisera tanken på en kraftfull ”mission” för städers klimatomställning. Här kom Klimatkontrakt 2030 väl till pass. Det blev den grundläggande formen för EU:s Cities Mission.

I det fortsatta arbetet kompletterades den med ett par ytterligare governance-element – ett exempel var en ”one-stop-shop” för att Europas städer skulle kunna förhandla med en motpart, i stället för att behöva knacka dörr hos ett antal generaldirektorat i EU-kommissionen.

En annan nyhet kallades för ”hela finansiella värdekedjan”, det vill säga att hålla samman EU:s finansieringsprogram – från forskning och innovation hela vägen till den europeiska investeringsbanken.

En tredje nyhet var idén om klimatinvesteringsprogram, som inte bara skulle innefatta traditionella kommunala investeringar utan också näringslivets, bostadssektorns och konsumenternas investeringar. Sådana planer skulle ta höjd för innovationer och för ny policy, framför allt Den Gröna Given. Planerna skulle ha längd och sträcka sig över tio år. Därmed skulle det stå klart att varje investering, stor som liten, var ett val mellan fortsatt fossilberoende och fossilfri verksamhet.

Dessa innovationer i governance kunde jag ta med mig tillbaka från EU:s Mission Board till Viable Cities och föra in i de Klimatkontrakt 2030 som skulle signeras i slutet av 2020.

Allt hade gått som på räls, men nu stötte vi på ett problem som hotade att slå till bromsarna. Kommunerna skulle skriva kontrakt med staten, men vem skulle teckna firma för staten? För oss som arbetat fram planen, var det självklart att det var den svenska regeringen som skulle vara part i avtalet. Men i Regeringskansliet hade man ännu inte tagit till sig det nya sättet att arbeta och var därför inte beredd att uppdra åt en minister att signera. Det skulle krävas utredningar och remissomgång och gemensam beredning. Det skulle inte hinnas med. Vad gör man då, när det inte finns någon minister som vill bli ihågkommen som den som gav kommunerna uppbackning i klimatomställningen. Vi fick laga efter läglighet. Lösningen blev att låta generaldirektörerna för de ledande myndigheterna signera – inom ramen för sina befogenheter.

Efter något år kom de första nio kommunerna att följas av 14 kommuner, och 2024 skrev ytterligare 25 kommuner Klimatkontrakt 2030 med staten. Tillsammans representerar de över 50  procent av Sveriges befolkning; de ska dessutom fungera som inspirerande förebilder för grannkommuner. Samtidigt har EU börjat genomföra planen att lyfta fram 100 europeiska städer som ledare och förebilder. Av dessa 100 är inte mindre än sju svenska städer.

Klimatkontraktstanken är nu väl förankrad i EU. Sverige och svenska städer och kommuner uppfattas som föregångare. Men fortfarande saknas mycket av den governance som behövs för att ge full kraft åt klimatomställningen. Så till exempel är den finansiella samordningen, ”hela värdekedjan” långt ifrån genomförd. Varken i Sverige eller i EU-kommissionen.