Läs Stefan Löfvens svar i Söndag 22.00!

Söndag 22.00 är ett samtalsprogram som direktsänds via Faceebook och Youtube. Söndagen den 16 januari var Stefan Löfven vår gäst. Vi frågade honom om hur det var när han valdes till partiledare 2012: blev det som du tänkte? Hur är det att förhandla med politiska partier jämfört med arbetsgivare? Hur förklarar du reformen om arbetsrätten? Vad har du för tankar om Ryssland och Sveriges säkerhetspolitik? Vad menade du med ditt besked i somras att beslutet att avgå ”var rätt, men inte lätt”? Och slutligen: ska du skriva dina memoarer? Läs sammanfattningen av samtalet med Stefan Löfven:

 

Lotta: Nu är det ett par månader sedan du lämnade dina uppdrag. Hur känns det?

Stefan: Bra! Nu börjar ett nytt kapitel mitt liv!

 

Lotta: Blev det som du tänkte när du 2012 valdes till partiledare?

Stefan:. Jag hade i VU kunnat följa Göran, Mona och Håkan. Jag insåg att det skulle vara påpassat, men det var ändå svårt att förstå hur det skulle bli. Det är tufft, men det är samtidigt stort att få representera sitt parti och land. Det har varit en fantastisk resa!

 

Lotta: Du, Leif, var med och övertalade Stefan att ställa upp. Blev det som du hade tänkt?

Leif: Nej, inte alls! Partiet var väldigt illa ute. Jag kunde då inte föreställa mig att vi skulle komma tillbaka så starkt, regera i två mandatperioder, genomföra ett ordnat partiledarskifte och ha en god chans att regera också en tredje mandatperiod period. Det kunde ingen drömma om, i varje fall inte jag.

 

Allan: Du, Stefan,  är en erkänt skicklig förhandlare, men det är skillnad på att förhandla fram kollektivavtal med en arbetsgivareorganisation och att förhandla ett Januariavtal med oppositionspartier. På arbetsmarknaden har båda parter intresse av ett avtal, i riksdagen kan oppositionspartier hellre vilja opponera och slippa ta ansvar än att göra upp med regeringen. Betyder denna obalans att en regering tvingas betala ett högt pris för att få till stånd ett avtal. Är det så man ska se Januariavtalet – en regering som behöver oppositionen, men en opposition som inte vill hjälpa regeringen?

Stefan: I båda fallen är det två parter som måste ge och ta. Den stora skillnaden är att en uppgörelse om ett kollektivavtal är mer hållbar än en uppgörelse i riksdagen. I avtalsförhandlingarna kan det vara hårda tag, men när väl avtalet är träffat så inleder man en period av samarbete fram till nästa förhandlingstillfälle. I politiken pågår förhandlandet dagligen och stundligen. Jag blev mycket besviken när Decemberöverenskommelsen spräcktes i början på 2015. Så skulle det aldrig gå till mellan parterna på arbetsmarknaden. Eller energiöverenskommelsen, som vi la ner mycket arbete på, för att ge näringslivet långsiktig hållbara villkor. Men Moderaterna drog sig ur efter ett par år bara för att byta ett ord mot ett annat. När det gäller Januariavtalet fanns det en stor tveksamhet bland liberalerna och det var inte heller lätt för centerpartiet. Men det fanns en gemensam övertygelse om att vi måste möta de stora samhällsutmaningarna och samtidigt skydda den liberala demokratin mot dem som vill rasera dessa värden. Där fanns en gemensam bottenplatta, ett gemensamt intresse.

 

Allan: Du har fått mycket kritik för överenskommelsen att ändra lagen om anställningsskydd. Sen tog parterna över och träffade avtal som täcker nästan hela arbetsmarknaden, Och nu adderar regeringen en kraftfull finansiering – 9 miljarder – för omställning till nya jobb. Hur gick detta till – från eftergifter om LAS till en stor offensiv reform med parternas medverkan?

Stefan: Jag visste från min tid i Metall att det hade pågått förhandlingar mellan LO och Svenskt Näringsliv för hitta lösningar på en rad problem, men förhandlingarna hade strandat. Jag visste också att det fanns en rad förslag i riksdagen som, om de genomfördes, skulle ha försvagat löntagarnas positioner. Att inte göra något och tro att allt skulle förbli vid det gamla, var därför inget alternativ. Jag ville ha till stånd en uppgörelse mellan parternas. Båda sidor fick ge och ta. Det blev en balanserad uppgörelse. Men därtill kommer att Sverige behöver ett mycket bättre system för omställning, för livslångt lärande. Nu har regeringen lagt grunden för en sådan ordning, ett gigantiskt stöd som löntagarna kommer att ha stor nytta av.

 

Lotta: Sverige har nu hamnat i en utmanande säkerhetspolitisk situation som Magdalena Andersson ska hantera. Hur ser du på hotet från Ryssland?

Stefan: Svårt läge. Vi befinner oss i ett paradigmskifte i säkerhetspolitiken. USA och Europa måste hitta en ny atlantisk länk. Putin vill tillbaka till det som gällde under Sovjet. De krav som han nu ställer är helt oacceptabla. Vi behöver inte räkna med en direkt attack mot Sverige, men det är ett spänt läge och var det slutar vet vi inte. Därför har det varit rätt att stärka vår militära kapacitet efter den nedrustning som genomfördes av regeringen Reinfeldt, när försvaret sågs som ett särintresse.

 

Calle: Jag kan tycka att diskussionen om en Nato-option är litet fånig, eftersom vi redan har någon form av Nato-option om vi skulle vilja gå med. Men samtidigt kan man tycka att om vi bygger vår säkerhetspolitik på att vi får stöd från andra länder, så bör vi kunna ge motsvarande garanti till de länder som ska hjälpa oss om vi skulle hamna i svårigheter?

Stefan: Vi har redan samsyn om att vi tar emot hjälp och att Sverige är beredd att göra motsvarande insatser. Nato är annorlunda. Det räcker med att titta på kartan för att och se hur vi i Nordeuropa minskar spänningarna genom att två länder håller isär Ryssland och Nato. Vi måste stärka vårt försvar, men vi måste tänka som Olof Palme, hur vi kan bygga så mycket gemensam säkerhet som möjligt. I mina samtal med amerikanska säkerhetspolitiker visade man djup respekt för vad vi själva gör för vår säkerhet, för vårt samarbete med Finland och för våra avtal med Tyskland och Storbritannien.

 

Leif: Nu har Ryssland dragit in Sverige och Finland i den pågående kalla konflikten, därför att Putin ser Sverige och Finland som en del av Nato. Tycker du att detta samarbete har ökad vår säkerhet – eller minskat den?

Stefan: Det har ökat vår säkerhet. Vi ska ha goda relationer med Ryssland, men Ryssland ska inte komma och tala om för oss hur vi ska organisera vår säkerhet. Det har jag sagt till Putin i våra kontakter

 

Allan: När du i somras annonserade din avgång förklarade du att beslutet var ”rätt, men inte lätt”. Vad menade tu med att det var ”rätt”? Var du trött på allt förhandlande och alla bråk med oppositionen? Eller var det så att du insåg att du inte skulle kunna vinna det kommande valet, men att din efterträdare skulle ha bättre chanser att göra det?

Stefan: Ständig förhandlingar och konflikter – nej det var aldrig huvudargumentet för mitt beslut. Jag hade i början på förra året bestämt mig för att göra en valrörelse till, sen skulle jag avgå. Sedan började jag fundera på om det skulle vara rätt. Jag insåg då att frågan skulle ställas i valrörelsen om vem som skulle komma att leda landet om vi socialdemokrater fick uppdraget att bilda regering. Det skulle vara besvärligt att inte kunna ge det beskedet. Sen såg jag behovet att skaka om spelplanen. Byta partiledare skulle definitivt ändra förutsättningarna för valrörelsen.

 

Lotta: En fråga från våra tittare: hur förbereder du för att nästa generation ska vara beredd att ta över – och när visste du att det skulle bli Magdalena Andersson?

Stefan: Jag har alltid sett detta som en huvuduppgift för en ledare. Så var det när jag skulle lämna Metall. Då visste jag att det fanns flera personer som skulle kunna ta över som ordförande. Hur gör man? Människor omkring en måste få växa. De måsta få ansvar. Så var det inför min avgång som partiordförande. Det fanns ett antal personer som skulle kunna leda partiet – och regeringen.

 

Lotta: Och när visste du att det skulle bli Magdalena?

Stefan: Jag var noga med att inte lägga mig i valberedningens arbete. Det var valberedningen och partidistrikten som skulle sköta processen. Det blev ju tidigt klar att Magdalena hade ett starkt  stöd runt om i landet. Jag har arbetat med henne i tio år och känner hennes kvaliteter. Jag har applåderat valet. Hon är så bra. Det känns väldigt tryggt.

 

Lotta: Vad har du för planer för framtiden?

Stefan: En uppgift som jag kommer att engagera mig i är kampen mot barnarbete. Det finns idag 160 miljoner barn som tvingas arbeta i stället för att gå i skolan. Jag har en diskussion med Kailash Satyarthi, som fick Nobels fredspris 2014, om hur vi ska kunna arbeta tillsammans för att bekämpa barnarbetet.  Sen vill jag ägna mig åt försvaret av demokratin – vi ser i USA och här i Europa att demokratin är hotad. Formerna för mitt arbete med detta är inte klara ännu.

 

Leif: Hur har du hanterat allt det hat som kommer från högern, det som alla tidigare socialdemokratiska ledare har utsatts för och som du också tvingats leva med?

Stefan: Jag är inte inne på sociala media och låter inte min dag störas av vad som skrivs där. Men jag vet ju att det förekommer kampanjer riktade mot mig. Jag utsattes redan från början för attacker för att jag var arbetare, en svetsare, som gjorde anspråk på styra landet. Det var rent klassförakt. Men mot det ska ställas det stöd som jag fått i partiet och vid möten runt om i landet. Jag är stolt över min bakgrund – jag har fått en bra skolning i både partiet och fackföreningsrörelsen.

 

Lotta: Om du får önska dig ett eftermäle, vad skulle det vara?

Stefan: Med tanke på hur det var när jag tillträdde och det som hänt under dessa år skulle jag gärna vilja att mitt bidrag kunde sammanfattas i två ord ”stabilitet och trygghet”.

 

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.