Jag – en lobbyist?

Det sägs – för vilken gång i ordningen? – att Almedalen har tagits över av lobbyister. Jag måste bekänna att jag är en av dessa lobbyister. Jag har till och med fått pris för det! För nio år sedan utsågs jag till Årets Lobbyist för mitt arbete att få den europeiska forskningsanläggningen ESS förlagd till Sverige och Lund. Då hade jag svårt att hantera det; lobbyist klingade illa. Jag hade arbetat på uppdrag av svenska regeringen för att övertyga ministrar i ett dussintal länder i Europa att vara med och bygga ESS i Sverige. Var jag verkligen en lobbyist? Jag förlikade mig med tanken när jag såg att Ann-Therése Enarsson, några år tidigare fått samma utmärkelse för arbetet att stoppa rökning på krogar. Därmed kunde jag med gott samvete ta emot priset i Almedalen och berätta om hur förhandlingarna hade gått till.

Jag har sedan dess medverkat varje år i Almedalen. Vad har jag ”lobbat” för i år? Jo, hur svenska städer ska bli klimatneutrala fram till 2030, hur Sverige ska kunna vara pådrivande i EU när det gäller sysselsättning och social trygghet, vad ESS kommer att betyda för svensk forskning och regional utveckling, att det behövs en mycket mera aktiv havsmiljöpolitik i Östersjön för att rädda vårt hotade hav. Det är sådana möten och diskussioner som pågår runt om i Almedalen under hela veckan.

Lägg märke till att det som sker i Almedalen under en vecka pågår under ett 40-tal veckor av året i Stockholm. Där fylls hotell och konferensanläggningar med seminarier av samma slag som i Almedalen. En viktigt skillnad är att jag i Almedalen kan gå in på vilket seminarium som helst utan att behöva betala en svindyr avgift – och allt finns på gångavstånd. I Stockholm kostar det som regel flera tusen kronor.

Hur kommer det sig att det som pågår i de stockholmska salongerna ska ses som en naturlig del i den demokratiska processen, medan motsvarande aktiviteter i Almedalens trädgårdar och tält ska klassas ned som klandervärd lobbyverksamhet?